Entreprenörer samtida med L.O. Smith

Samtidigt med L.O. Smith levde en rad framgångsrika och drivna entreprenörer. De kom att symbolisera det nya industriella Sverige och var med och lade grunden till 1900-talets ekonomiska välstånd. Gemensamt för personerna i detta brokiga galleri var en affärsmässig bredd och engagemang inom allt från politik och samhällsliv till konst och filantropi. Ofta sågs de som ”kungar” inom sina branscher – här ett litet urval från verkstadskungen Bolinder till finansfursten Wallenberg.

Verkstadskungen: Jean Bolinder (1813–1899)
Mannen bakom Bolinderska palatset, där L.O. Smith hade sin magnifika bostad, hette Jean Bolinder. Han föddes i Vaksala strax utanför Uppsala 1813 och var prästson. Själv var han tidigt intresserad av bergsnäringen och kom 1834 som verkmästare till Kungliga Myntverket i Stockholm. Han var ivrig att lära sig mer om den framväxande gjuteri- och verkstadstekniken och fick möjlighet att göra en längre studieresa till England och Skottland tillsammans med sin bror Carl Gerhard Bolinder.

Åter hemma i Sverige startade de 1844 J & C G Bolinders Mekaniska Verkstad vid Klara sjö på Kungsholmen i Stockholm. Bolinders tillverkade alla slags maskiner, inte minst för den framväxande pappers- och träindustrin. Företaget fick stor betydelse för svensk skogsindustri. På Bolinders gjordes också alla slags gjutjärnsprodukter för den växande konsumentmarknaden, som till exempel trädgårdsmöbler, paraplyställ och vedspisar.

På 1870-talet uppförde Jean Bolinder det luxuösa Bolinderska palatset på Blasieholmen efter ritningar av Helgo Zettervall. Förebilderna stod att finna i venetianska adelspalats. Bolinder bodde själv i den övre av paradvåningarna, medan L.O. Smith hyrde den undre. I bottenvåningen fanns en butikslokal för Bolinders Mekaniska Verkstad och en tid det berömda Indiska Caféet. På Djurgården uppförde Bolinder sitt sommarnöje, Villa Ekudden, och han hade också en villa på Strandvägen i Djursholm. Bolinders verkstäder gick långt senare samman med Munktells Mekaniska Verkstad i Eskilstuna och bildade traktor- och maskintillverkaren BM, som 1950 införlivades i Volvokoncernen.

Trävarufursten: Fredrik Bünsow (1824–1897)
Om L.O. Smith var brännvinskungen så kom Fredrik Bünsow att bli trävaruindustrins furste. Bünsow föddes 1824 i nordtyska Kiel och tillhörde en konstnärssläkt. Hans morbror, Hans Friedrich Postel, var dock köpman och hade redan tidigt invandrat till Sverige och slagit sig ner i den spirande staden Sundsvall. Där började Postel med trävaruhandel och exporterade virke på egna fartyg.

Bünsow började sin bana som bokhandelsbiträde och fick 1845 anställning hos Adolf Bonnier på Norrbro i Stockholm. Ett år senare kom han till Sundsvall och började hjälpa sin ålderstigne morbror. Efter Postels död 1847 övertog Bünsow affärerna och grundade några år senare Mons ångsåg vid Sundsvall. Han blev vän och affärskompanjon med André Oscar Wallenberg, som vistades i Sundsvall, och de grundade bland annat stadens första ölbryggeri.

Genom Wallenbergs förmedling av lån fick Bünsow möjlighet att förvärva Skönviks glasbruk och lastageplats norr om Sundsvall. Där anlade han juvelen i sitt affärsimperium, Skönviks sågverk. I närheten byggde han med tiden sitt slottslika sommarställe, Villa Merlo, efter ritningar av Isak Gustaf Clason och Fritz Eckert.

Arkitekt Clason ritade också det magnifika Bünsowska huset på Strandvägen 29–33 i Stockholm. Byggnaden (som egentligen var tre hyresfastigheter med en gemensam fasad) blev sinnebilden för det nya Östermalm och för en ny sorts arkitekturideal med inspiration från olika historiska förebilder och en friare fasadkomposition med så kallade ”äkta material”: oputsat fasadtegel och natursten.

Den tyskfödde Bünsow dog 1897 och lämnade efter sig en förmögenhet som ansågs vara den största i Sverige näst Alfred Nobels. Arvet efter Bünsow manifesterades bland annat i hans byggnader och i namnen på Bünsowska tjärnen i Sundsvall och Bünsows land på Svalbard. Skönviks AB blev senare en grundpelare i SCA-koncernen.

Snuskungen: Knut Ljunglöf (1833–1920)
Knut Ljunglöf ledde i början av 1900-talet Europas största snusproduktion. Han föddes in i branschen. Fadern Jacob Fredrik Ljunglöf hade redan 1822 skapat receptet till Ljunglöfs No. 1, i dagligt tal ”Ettan”, som idag är ett av de äldsta varumärkena i svensk dagligvaruhandel. Knut Ljunglöf övertog snusfabriken vid faderns död 1860 och utvecklade verksamheten och varumärket ”Ettan”. Han var känd för mycket strikta kvalitetskrav och lär varje morgon ha provat färsksnuset ur en liten skål på sitt skrivbord.

Knut Ljunglöf ägde också stora jordbruksegendomar och uppförde i Blackeberg det så kallade Ljunglöfska slottet, en större privatvilla ritad av arkitekt Gustaf Lindgren. Före midsommar varje år flyttade Ljunglöf ut till slottet med sin familj. Lustjakten Thulia och ångbåten Anna förtöjdes vid bryggan. Båtarna var döpta efter Ljunglöfs döttrar.

Den Ljunglöfska snusfabriken låg i kvarteret Träsket vid nuvarande Sveavägen i Stockholm samt i en intilliggande fastighet med adress Luntmakargatan 19. Bredvid fabriken låg bostadshuset med representativa våningar. I början av 1900-talet var snusfabriken Europas största producent av snus och en av världens största tobaksfabriker. Efter ett riksdagsbeslut 1912 förstatligades tillverkning och försäljning av tobaksvaror från 1915 och Svenska Tobaksmonopolet löste därför in fabriken. Tobaksmonopolets förste vd var Oscar Wallenberg, en halvbror till bankmannen Knut Agathon Wallenberg.

Knut Ljunglöf dog 1920 och efterlämnade en ansenlig förmögenhet på omkring 16 miljoner kronor. Sonen Robert Ljunglöf ärvde firman och förvaltade kapitalet. Han blev ett aktivt ”styrelseproffs”. Bland annat var han styrelseordförande i livsförsäkringsbolaget Thule och för Stockholms Enskilda Bank. Det Ljunglöfska huset vid Sveavägen revs 1938 inför uppförandet av det moderna funkiskontoret för Thule (senare Skandiahuset) och delar av inredningen, främst den så kallade Ljunglöfska salongen, flyttades till Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm.

Korkkungen: August Wicander (1836–1891)
August Wicander grundade Wicanders korkfabrik och blev först i världen med att mekanisera tillverkningen av buteljkork. Det fick stor betydelse för en rad branscher, bland annat vin och sprit, öl, läskedrycker, mejeriprodukter och läkemedel.

Wicander föddes i Vintrosa i Närke 1836 och kom 1868 till Stockholm. Där övertog han en fastighet på Brännkyrkagatan på Södermalm med ett gammaldags korkskäreri, där man skar korkar för hand. Idén föddes att starta en maskinell tillverkning av korkarna. Wicander etablerade fabriker även i Finland, Ryssland och Tyskland. Korkbarken importerades från Medelhavsområdet på egna fartyg. Av spillet började man tillverka korkmattor och därmed föddes en ny verksamhetsgren med golv- och inredningsprodukter.

Sonen Hjalmar Wicander övertog ledningen för företaget 1904. Det var också han som förvärvade Villa Lusthusporten på Djurgården och godset Harpsund i Södermanland. Villan donerades sedermera av familjen Wicander till Nordiska museet och Harpsund testamenterades 1952 till staten för att upplåtas som rekreationsbostad för statsministern. I slutet av 1980-talet nedlades Wicanders kapsylfabrik och samtidigt flyttades golv- och inredningsverksamheten utomlands.

Finansfursten: Knut Agathon Wallenberg (1853–1938)
Bankmannen och filantropen Knut Agathon Wallenberg fyllde en bana som är svåröverträffad idag. Han ledde Stockholms Enskilda Bank genom en svår finanskris, skapade den stolta Wallenbergtraditionen och tog initiativ till flera byggprojekt som fortfarande präglar Stockholms stadsbild. Han kom också att bli utrikesminister samt donator till Sveriges största privata forskningsstiftelse.

Knut Agathon Wallenberg föddes 1853 som utomäktenskaplig son till bankmannen André Oscar Wallenberg och akterstäderskan Mina Andersson. Föräldrarna gifte sig året därpå, men modern dog redan 1855. Barndomen lär ha varit ganska ensam med en krävande far och en styvmor som hade fullt upp med Knuts halvsyskon.

Liksom sin far utbildade sig Knut till sjöofficer, men trädde redan i 25-årsåldern i samband med en omvälvande finanskris in i familjeföretaget Stockholms Enskilda Bank. Banken räddades genom hårt arbete och ett statligt lånestöd. Efter faderns död 1886 övertog Knut ledningen för banken, som kom att spela en viktig roll för utvecklingen av svensk industri. Framför allt kopplade banken samman den franska kreditmarknaden med den stora efterfrågan som fanns i Sverige på utländska krediter. Stockholms Enskilda Bank blev en ledande affärsbank och banade väg för Sverige som industrination.
Knut Wallenberg fick en stark position i samhället. Han skapade en enorm förmögenhet och var också mycket aktiv som kommunalpolitiker i Stockholm, som riksdagsledamot och som utrikesminister åren 1914–1917. Han drev på och tog initiativ till en rad byggprojekt, däribland Kungliga Operan, Stockholms stadshus, Stockholms stadsbibliotek, Sjöhistoriska museet och inte minst anläggandet av Saltsjöbaden med järnväg, villastad, hotell, observatorium och Uppenbarelsekyrkan, där han och hustrun Alice ligger begravda.

En ovärderlig insats för framtiden blev bildandet av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse 1917, sedan länge Sveriges största privata forskningsstiftelse med årliga anslag som överskrider en miljard kronor. En direkt anknytning till L.O. Smith hade Knut och hans hustru Alice genom att de 1897 adopterade Jeanne Nyström (Nannie Wallenberg), utomäktenskaplig dotter till prins Jean Karadja, som var gift med L.O. Smiths dotter Marie Louise Olsson Smith.