L.O. Smiths barnbarn – prinsen som räddade tiotusentals människoliv

Den svensk-rumänske prinsen Constantin Karadja levde ett dramatiskt liv. Han var dotterson till brännvinskungen L.O. Smith och växte upp i en kosmopolitisk miljö. Under hotet från nazismen blev han en förkämpe för mänskliga rättigheter och lyckades rädda livet på tiotusentals personer, främst rumänska judar.

För många är Constantin Karadja ett obekant namn. Men han har som få skrivit in sig i 1900-talshistorien för sitt hjältemodiga arbete under 1930- och 40-talen. I det tysta lyckades han genom diplomati och kontakter rädda ett stort antal människor från att deporteras till nazisternas koncentrations- och dödsläger.

Constantin Karadja föddes 1889 i Haag i Nederländerna. Där tjänstgjorde vid den tiden hans grekiskättade far, prins Jean Karadja, som det osmanska rikets ambassadör. Modern var Mary Smith, yngsta dotter till brännvinskungen L.O. Smith, och bröllopet hade firats under storslagna former i Stockholm 1887.

Constantin växte upp med sin syster prinsessan Despina (född 1892) i en internationell atmosfär. Det var en självklarhet att betrakta Europa – ja, kanske hela världen – som en arena.

Ett belgiskt slott
Prins Jean Karadja tålde inte luften i Haag och av hälsoskäl flyttade familjen vidare, först till London, och 1893 till slottet Les Concessiones på den belgiska orten Bovigny nära gränsen till Luxemburg. Slottet var byggt 1880 i nyrenässans, men prinsparet Jean och Mary lade ändå ner stora summor på att bygga om och renovera det enligt senaste mode.

Men familjen fick inte uppleva någon längre tid av lycka. Prins Jean Karadja var sjuk och redan i augusti 1894 avled han. Gravsättningen ägde rum i en underjordisk krypta i ett nyuppfört grekisk-ortodoxt kapell intill slottet. Kryptan skulle senare komma att spela en roll i Marys spiritistiska intresse.

Mary bodde kvar med sina barn på slottet. Där levde de i ett lyxbetonat hem och betjänades av bland annat svenska hjälpredor. Men hon tillbringade också delar av året i Stockholm och skrev då på sina pjäser och arrangerade soaréer för damer. Det förekom också att barnen fick uppleva idylliska svenska sommarlov i hyrda skärgårdsvillor.

Spiritism och seanser
Under åren runt sekelskiftet 1900 uppfylldes Mary alltmer av sina ockulta intressen. Hon bjöd in medier från alla världens hörn till sitt belgiska slott där sju gästrum gjordes i ordning för att hysa andeskådare och spiritistiska vänner. Seanser ordnades och de inbjudna fick vara med om märkliga ljusfenomen och se hur tunga föremål tycktes sväva. När Mary var i London fick hon meddelanden ”af privat natur” från sin avlidne make med uppmaningen att återvända till gravkapellet i Bovigny. Där öppnade Mary försiktigt den gnisslande porten och fick enligt egen utsago möta Jean Karadja igen.

Sonen Constantin upplevde förstås en del av denna andevärld, men hade andra intressen. I Stockholm läste han vid Beskowska skolan och skickades sedan till England för att studera juridik, först vid Framlingham College i Suffolk, och senare i London där han avlade examen. Han ville bli diplomat, som sin far, och gick i tjänst hos det osmanska riket.

Gifte sig med sin kusin
Mitt under brinnande världskrig gifte han sig 1916 i Bukarest med sin kusin, prinsessan Marcelle Karadja. På grund av tidens oro kunde Mary inte vara med vid bröllopet. Det unga paret bestämde sig för att bosätta sig i Rumänien där Constantin fick tjänst på UD och inledde en karriär som rumänsk diplomat.

Versaillesfreden kom 1919 och med den hoppet om en ny och ljusare tid. Mary beslutade sig för att flytta till Lucarno i Schweiz. Där bodde hon i Villa Lux (”Ljuset”) med en härlig utsikt över Lago Maggiore. Villan var försedd med nio balkonger så att Mary kunde följa med solskenet hela dagen. Samtidigt hjälpte Constantin till med att sälja barndomshemmet i Belgien till en trävaruhandlare från Bastogne.

Bosatt i Stockholm
Constantin hade också varma band till Sverige där han tillbringat en stor del av sin skoltid. Som rumänsk UD-tjänsteman fick han chansen att se mer av Sverige. I april 1928 flyttade han med sin hustru till Stockholm efter att ha utnämnts till generalkonsul vid rumänska legationen. Constantin ägnade mycket tid åt att folkbilda om Rumänien för en svensk publik. Han skrev artiklar och höll föredrag.

Men en politisk oro började återigen segla upp vid horisonten. Ödesåret 1933 kom Constantin Karadja till Berlin för att tjänstgöra som Rumäniens generalkonsul. Det var vid samma tidpunkt som Adolf Hitler utsågs till tysk rikskansler och nazisterna fick den politiska makten i Tyskland. Karadja chockades av judeförföljelserna och den öppna rasismen väckte hans avsky. Bakom kulisserna började han nu arbeta för att hjälpa rumänska judar i Tyskland som löpte risk att drabbas av nazisternas repressalier.

Protesterade mot ”Kristallnatten”
Under pogromen den 9 november 1938, som nazisterna kallade ”Kristallnatten”, förstördes synagogor och affärslokaler ägda av judar. Constantin gjorde upp listor på de drabbade och sände till sina chefer på UD för att Rumänien skulle kunna protestera mot våldet och kräva att Tyskland kompenserade offren. Constantin inledde också en plan för att de rumänska judarna skulle få rumänska pass och därmed möjligheten att komma till Rumänien.

År 1941 blev Constantin chef för passmyndigheten på UD i Bukarest. Där kunde han nu intensifiera arbetet med att vidta skyddsåtgärder för de rumänska judarna, både de som bodde i Tyskland och i de stater som nazisterna hade ockuperat. Men han kämpade också tidvis i motvind eftersom den rumänska regeringen inte ansåg sig bunden av att garantera de rumänska judarnas beskydd.

Constantin Karadja uppvisade ett mod när han trotsade sin regerings ”låt-gå-politik”. Han skrev ihärdigt brev och bearbetade alla sina politiska och diplomatiska kontakter för att få judar att kunna återvända i trygghet till Rumänien . Han inskärpte hos den rumänska regeringen att den kunde bli medskyldig till nazisternas folkmord och ställas till svars för krigsbrott efter kriget.

Dog i armod
Kampen för mänskliga rättigheter och människoliv blev Constantin Karadjas stora livsgärning. Själv fick han dock inget erkännande under sin livstid. År 1947 avskedades han av den nya kommunistiska regimen och förvägrades också pension. År 1949 fick han en anställning som översättare på den svenska ambassaden i Bukarest, men lönen var låg. Det var i fattigdom som prins Karadja gick ur tiden året därpå, 1950, med en arresteringsorder från Securitate hängande över sig.

Först långt senare fick Constantin Karadja den uppmärksamhet som han förtjänade. År 2005 tilldelades han av Yad Vashem den israeliska utmärkelsen ”Rättfärdig bland folken”. Hans liv skildrades år 2009 i en biografi av Joakim Langer och Pelle Berglund.