Driftig entreprenör skapade en svensk sprittrust

L.O. Smith var 1800-talets obestridde brännvinskung. I början av 1900-talet skulle han komma att få en efterföljare. Nils Peter Mathiasson började sin bana som kontorsbiträde och slutade som ledare för nästan hela den svenska spritförädlingsindustrin. Det var också han som i samarbete med Ivar Bratt förverkligade det statliga vin- och spritmonopolet, som kom att föra L.O. Smiths arv vidare.

Den 24 november 1868, mitt under den stora hungersnöden, föddes i Caroli församling i Malmö en pojke som döptes till Nils Peter Mathiasson. Föräldrarna hade lämnat sitt jordbruk ute på landet och flyttat in till staden i hopp om en bättre framtid. Den unge gossen var flitig i skolan och hade huvudet på skaft. Efter avslutad skolgång fick han sitt första jobb som kontorist på Skånska spritfabriken, som var en del av L.O. Smiths företagsimperium.

Mathiassons studieaptit fick honom att läsa kvällskurser efter arbetsdagens slut och han tog också privatlektioner i tyska och engelska. Språkfärdigheterna kom väl till pass när han som 18-åring lämnade Sverige, likt många andra, för att söka lyckan i USA. Under sju års tid vistades han i Kansas och praktiserade i olika företag som bokhållare och statistiker. Han fördjupade också sin teoretiska utbildning vid en handelsskola.

Hemkomsten
Trots en stark dragningskraft till det förlovade landet i väster bestämde sig Mathiasson för att återvända till Sverige 1893. Han välkomnades till sin gamla arbetsplats på Skånska spritfabriken där han gjorde en rask karriär och befordrades till kassör och huvudbokhållare.

Efter några år fick han ett drömerbjudande: att bli chef på den nystartade spritförädlingsfabriken i Ödåkra utanför Helsingborg. Råspriten togs från en fabrik i Dalby utanför Lund.

Vid den här tiden dominerades branschen av Reymersholms Nya Spritförädlingsaktiebolag, med arv från L.O. Smith, och Svenska spritförädlingsaktiebolaget i Karlshamn. Det pågick en hård strid om marknadsandelar där Mathiasson blev en pigg uppstickare. Han samlade 1906 några av de mindre bolagen i ett holdingbolag, Sveriges förenade spritförädlingsverk – som kort och gott kallades ”Förenade”.

Med detta bolag som plattform kunde Mathiasson ta ett steg vidare och köpte etappvis upp de båda stora konkurrenterna för att 1910 bilda en sammanslagen koncern under namnet Reymersholms Gamla Spritförädlingsaktiebolag. Hjälp med finansieringen fick han från Stockholms Handelsbank och Svenska Emissionsbolaget. Den övergripande idén var att skapa en sprittrust som kunde dela upp marknaden och låsa priserna.

Kartellbildaren
Nils Peter Mathiasson drevs av en övertygelse om kartellbildningens fördelar, men hans nyskapade verk med en 90-procentig dominans på marknaden vållade häftig kritik, framför allt från nykterhetsrörelsen, men också från frihandelsvänner. Samtidigt närde Ivar Bratt en dröm om att samla den svenska spritindustrin i ett statligt monopol för att eliminera det privata vinstintresset. Den visionen blev nu enklare att genomdriva tack vare Mathiassons skapelse.

Framtiden för spritbranschen såg oviss ut. Nykterhetsrörelsen hade vind i seglen och propagerade för en total torrläggning. Mathiasson insåg att det fanns stora fördelar med att lämna branschen under kontrollerade former. Han ställde sig därför bakom Ivar Bratts planer och samarbetet ledde efter några år fram till bildandet av AB Vin- & Spritcentralen 1917. Det nya företaget köpte därefter Reymersholmsbolagets samtliga fabriker för 23 miljoner kronor.

Med det kapital som Mathiasson fick loss investerade han nu på ett helt nytt område. Väl förtrogen med näringslivet hemma i Skåne köpte han upp den kemikoncern som konsul Nils Persson hade byggt upp. Den ursprungliga anläggningen kallades ”Fosfaten” och var en fabrik för tillverkning av superfosfat och svavelsyra på Söder i Helsingborg. I koncernen ingick också gruvbolaget Sulitelma i Norge och Helsingborgs kopparverk.

Vid Kopparverket tog Mathiasson initiativ till en rad förbättringar. Bland annat anlade han en ny hamn och lät också uppföra några av de första radhusen i Sverige för att utveckla arbetarnas bostadsstandard. Inspiration hade han fått under sina ungdomsresor när han såg de engelska trädgårdsstäderna. De ljusa, trivsamma hemmen inbäddade i grönska skulle ha en positiv inverkan både på hälsan och produktiviteten, menade Mathiasson, som själv mindes sin fattiga uppväxt i Malmös trånga arbetarkvarter.

Mångsidige entreprenören
Som entreprenör hade Mathiasson ständigt nya idéer och var ivrig att satsa på ny teknik. Han var en av fyra kompanjoner som redan under första världskriget bildade ett företag för att tillverka och sälja bensinpumpar. Företaget fick namnet Mackmeter, ett namn bildat av grundarnas initialer. På pumparna stod ”MACK” inpräntat och det ledde med tiden till att begreppet kom att bli synonymt med bensinstation.

En annan satsning förde honom in på matkulturens område. Under sina resor i Sydeuropa hade Mathiasson observerat att det var oljor och inte smör som användes i matlagning. Det gav honom idén att börja tillverka matolja och sedermera majonnäs och sallader. Till det gamla Reymersholmsbolaget knöts en vegetabilisk oljeindustri i Karlshamn som levererade sina produkter till framför allt margarin- och tvålfabriker.

År 1931 lämnade Mathiasson sin direktörspost i Reymersholms gamla industri AB och drog sig tillbaka till landet som jordbrukare på egendomen Norregård utanför Helsingborg innan han slutligen bosatte sig i Malmö. Men han var fortsatt aktiv i offentligheten, bland annat genom att publicera sina memoarer och genom sitt engagemang i Sverige-Amerikastiftelsen, som han tog initiativ till att bilda år 1919. Sitt sista större framträdande gjorde Mathiasson på Sverige-Amerikastiftelsens 40-årsjubileum, som firades på Stallmästargården i närvaro av prins Bertil och svenskfödde Montanaguvernören J. Hugo Aronson.

Mathiasson gick ur tiden i hemstaden Malmö den 25 september 1959. Det stora engagemanget för företagande och entreprenörskap fördes vidare inom familjen, bland annat till barnbarnet Göran Tunhammar, vd för SAF och senare Svenskt Näringsliv åren 1990–2003.