Alkoholpolitiken i Sverige

Synen på alkohol förändrades alltmer mot slutet av 1800-talet och nykterhetsrörelsen fick vind i seglen. Tidigare hade nykterhetsvännerna haft en tolerantare syn och accepterat vin och öl. Men på 1880-talet introducerades de anglosaxiska nykterhetslogerna med krav på absolut nykterhet. Det fick konsekvenser för branschen och den svenska alkoholkulturen.

Under flera decennier försökte svenska politiker stoppa den så kallade brännvinsfloden som orsakade en social misär. Ett känt initiativ kallades Göteborgssystemet, ett allmännyttigt utskänkningsbolag i Göteborg som inte fick göra vinst på brännvinsförsäljningen. Överskottet skulle istället gå till olika välgörande ändamål. För att befrämja nykterhet och ordning skulle bolaget inrätta ljusa och rymliga lokaler där utskänkningen kombinerades med matservering. Om gästerna uppträdde berusade eller störande blev de genast avvisade. En åldersgräns på 18 år infördes och man fick inte handla på kredit.

Göteborgssystemet inrättades 1865 och fick under de kommande årtiondena en spridning till allt fler städer. Systemet blev ett rött skynke för L O Smith och han gjorde stora politiska ansträngningar för att motarbeta utskänkningsbolagen, men förgäves. Genom bildandet av Stockholms utskänkningsbolag 1877 – ”den stora krogdödens år” – försvann 106 av huvudstadens 193 krogar.

Den medvetna regleringspolitiken och nykterhetsrörelsens allt mäktigare roll fick också konsekvenser för synen på det offentliga drickandet, som alltmer uppfattades som ett avvikande beteende. En ansvarsfull samhällsmedborgare kunde inte längre vara alkoholpåverkad under arbetstid. Kaffet blev den skötsamme arbetarens dryck och antalet kaféer ökade också explosionsartat. I Stockholm fanns år 1887 närmare 800 kaféer.
Bolagskrogarna drogs också med dåligt rykte. Trots de strikta bestämmelser om ordning som gällde var miljön inte alltid trevlig. Göteborgs-Posten rapporterade 1897 om en krog ”vars luft var mättad med varjehanda utdunstningar från krogkunderna, vars golv var belagt med ett blandat lager av sågspån och snusspott, samt, om det var nederbörd, små floder av smutsvatten.”

Det skulle inte vara lockande att gå på krogen. Därför gjordes interiören spartansk med obekväma möbler och öppettiderna förkortades. I Stockholms medelklass var begreppet krog ”ett mindre fint ord, vilket man en smula drog sig för att använda i bättre sällskap”. Det var främst arbetare som frekventerade krogarna. Samtidigt fanns eleganta förstaklassens restauranger med utskänkningsrättigheter. De drevs av privata restauratörer och vände sig till en annan kapitalstarkare målgrupp.

I början av 1900-talet hade Göteborgssystemet blivit en modell för utskänkningsbolag i flera svenska städer och 1905 gjordes bolagsformen obligatorisk. Syftet var främst att behålla den ekonomiska kontrollen över hanteringen av brännvinet. Andra alkoholdrycker, såsom öl, vin, starkvin, portvin, sherry och importerad starksprit som cognac, rom och whisky såldes hos särskilda vinhandlare eller i vanliga livsmedelsbutiker. År 1911 fanns enbart i Stockholm 49 vinhandlare och 1768 vinspecerister. Dessutom fanns tillverkare av brännvin, likör, punsch och fruktviner utspridda över hela landet. Men denna ordning skulle inom loppet av några år helt omkullkastas.

Ivan Bratt är den person som mest av alla förknippas med omläggningen av den svenska alkoholpolitiken. Han var läkaren som blev politiker och företagare, grundare av AB Stockholmssystemet och Vin- & Spritcentralen och på kuppen en av Sveriges mest kända personer. Bratt var tidigt övertygad om att ett totalförbud inte var rätt väg att gå. Däremot ville han helt få bort de privata vinstintressena i branschen: allt från bönderna som sålde potatisen, brännvinsbrännerierna och bryggerierna, spritförsäljarna, kaféinnehavarna, krögarna och värdshusidkarna.

Under storstrejken 1909 var alkoholförsäljning förbjuden under en hel månad. Plötsligt försvann fylleriet på gatorna. Bratt stärktes i sin övertygelse om vikten av att kontrollera tillgången till alkohol och att på det sättet få bukt med missbruket.

År 1912 införde AB Göteborgssystemet i Göteborg anmälningsbevis och registrering av alkoholinköpen, men fortfarande utan ett särskilt maxtak. Ett år senare bildades AB Stockholmssystemet med Ivan Bratt som vd och i februari 1914, samtidigt med borggårdskrisen, införde bolaget den så kallade motboken med individuell ransonering. I folkmun fick det heta ”Brattsystemet”.

Motboken var ett häfte med plats för stämplar där man kunde kontrollera den köpta ransonen. Från början användes den bara för spritdrycker, men utvidgades senare även till vin. Under 1916 blev den individuella kontrollen obligatorisk för hela riket, men det var den pågående varubristen under första världskriget som slutgiltigt banade väg för motboken. Spannmål och potatis kunde inte slösas bort på brännvinstillverkning och under en period 1917 beslutade politikerna till och med om ett tillfälligt spritförbud. Efter krigsslutet infördes motbokskontrollen fullt ut och systembolagen fick ensamrätt på all alkoholförsäljning. Därmed upphörde de privata vinhandlarna. Starköl fick man endast köpa mot recept på apoteken.

Samtidigt hade Ivan Bratt börjat köpa upp de privata sprittillverkarna och bildade 1917 Aktiebolaget Spritcentralen, senare AB Vin- & Spritcentralen. En av anläggningarna som togs över var Reymersholms Spritförädlingsaktiebolag med ursprung i L.O. Smiths brännvinsfabrik på Reimersholme. Anläggningen var i drift ända till 1978. Vin- & Spritcentralen grundade också nya fabriker, exempelvis Sundsvallsfilialen 1920 som till en början främst försörjde den norrländska marknaden.

Efter några år övergick Vin- & Spritcentralen i statens ägo och erhöll ensamrätt på tillverkning, import, export och partihandel. Ivan Bratt hade därmed lyckats med att genomföra sin vision: att helt förstatliga spritbranschen och få bort de privata vinstintressena. Detta monopol kom att gälla ända fram till Sveriges EU-inträde 1995.